Diagnos på LE

Det finns många olika undersökningar som kan hjälpa läkarna att avgöra om man har en lungemboli (LE). Vilka tester som läkarna beslutar sig för att använda sig av beror på patientens tillstånd, patientens riskfaktorer för att få en LE, tillgängliga testalternativ samt andra tillstånd som patienten eventuellt har.

Följande tester används för att diagnosticera LE:

Spiraldatortomografi (Spiral-DT)eller DT-angiografi. Detta test används för att upptäcka blodproppar i lungorna och benen. Kontrast sprutas in i en ven för att göra blodkärlen mer synliga under röntgenundersökningen. Denna undersökning gör att läkarna kan upptäcka en eventuell lungemboli hos de allra flesta patienterna. Undersökningen tar bara några minuter. Resultaten finns tillgängliga en kort stund efter att undersökningen genomförts.

Lungskintigrafi (ventilations/perfusionsskintigrafi). Denna undersökning kan användas av läkarna för att upptäcka en LE. Vid en lungskintigrafi så används radioaktivt material för att se hur väl syre och blod flödar genom lungornas alla delar.

En lungangiografi är ett annat test som används för att diagnostisera LE. Denna undersökning finns inte tillgänglig på alla sjukhus och en utbildad specialist måste genomföra testet.
Provet D-dimer mäter ett ämne i blodet som frisätts när en propp löser upp sig. Höga värden av ämnet innebär att det kan finnas en blodpropp. Om resultatet från undersökningarna är normala och det inte finns många riskfaktorer för trombos så är det osannolikt att en lungemboli föreligger.

Andra blodprover kan upptäcka nedärvda tillstånd som kan orsaka proppar och mäter mängden syre och koldioxid i blodet (arteriell blodgas). Vid en lungemboli kan syrehalten i blodet sänkas.